Nytt, spännande, skrämmande.
Ligger i soffan i min nya lägenhet. Tomheten ekar och in kryper ångesten. Detta var nödvändigt, enda rätta. Men det är så otroligt läskigt samtidigt. Är inte van denna ensamhet. Fyra år sedan bodde jag själv och älskade att vara själv mot världen men just nu är jag så ovan och känner mig förvirrad, som en bortsprungen valp. Oro. Har även så sjukt ont i kroppen med foglossning och annat jävulskap så kan inte fara ut och hitta på så mycket spännande. Får se om man tar en liten promenad iaf. Nu känner jag bara för att gräva ner mig totalt.
...
Jag måste men jag kan inte säga orden. det är för svårt, tar emot så jävulsk mycket.
jag önskar att jag var överallt annars och inte här. är så trött, så otroligt trött...
sista droppen..
han gjorde det igen. kom vinglande hem och landade på soffan efter många om och men.
"var det värt det?"
"va?" (trög irriterande äcklig full röst)
"hur tänker man om man lämnar sin gravida MAGSJUKA sambo hemma för att fara ut och supa?" (när han vet hur rädd jag var, hur obehagligt det var att vara sjuk)
"men sluta nu"
vad jag än säger så fattr han inte. detta var sista droppen och nu är jag less. kan han inte ta hand om mig när jag bär VÅRAT barn, hur fan ska han kunna ta hand om barnet sen ? han gör ju ett värdelöst jobb redan nu.
är så fruktansvärt glad att jag flyttar om 10 dagar, vart det än blir.
så många val..
har fått lägenhet i en by utanför stan där jag växte upp och faktiskt kommer ha mamma, bror och en kompis nära. samma har man allt man behöver med vårdcentral, tandläkare, ica, konsum och bank. dock har jag också fått erbjudande på en lägenhet tio minuter promenad utanför stan i ett område som itne är det bästa. detta gör att det blir närmare och smidigare när jag ska någonstans. jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
åkt på någon konstig magsjuka och det är verkligen inte trevligt att ha samtidigt man är gravid. ska ta hand om mig bättre när jag flyttar. då kommer jag då ha möjlighet till det.
jag önskar dig hela världen, älskling.
den där nervösa timman innan man ska sätta sig i bilen och fara iväg på ultraljud.
hoppas med hela mitt härta och själ att bebis mår bra, är frisk och stark och kommer få bättre förutsättningar i livet än sin mor.
olycklig
allt går så sakta, tiden känns fyra gånger mer. jag är så otroligt olycklig dessa dagar och jag blir så jäävla less. vill bara bort härifrån och få slippa allt för en liten stund. samla kraft.
min enda lycka
nu
är du
