Ligger i soffan i min nya lägenhet. Tomheten ekar och in kryper ångesten. Detta var nödvändigt, enda rätta. Men det är så otroligt läskigt samtidigt. Är inte van denna ensamhet. Fyra år sedan bodde jag själv och älskade att vara själv mot världen men just nu är jag så ovan och känner mig förvirrad, som en bortsprungen valp. Oro. Har även så sjukt ont i kroppen med foglossning och annat jävulskap så kan inte fara ut och hitta på så mycket spännande. Får se om man tar en liten promenad iaf. Nu känner jag bara för att gräva ner mig totalt.