det är svårt att släppa taget om det som varit, att gå vidare efter en sån stor sorg. att mista ett barn är det värsta man kan gå igenom. varje dag som går blir det lite lite lättare och andas men nu när jag är gravid igen så känner jag fortfarande av denna enorma rädsla och stress att någonting är fel. så fort jag känner en konstig känsla i magen så blir jag rädd, när livmodern växer och det drar och sliter i min kropp så blir jag rädd att det är en dåligt smärtkänsla istället för en bra.

sitter uppe denna tid, 05:45, för att jag verkligen inte kan sova. jannes larm på mobilen väcker mig och han har fan mage att fortfarande snooza medans jag sover i samma säng som honom, en decimeter ifrån. så vissa dagar så vaknar jag och kan inte somna om för han väcker mig sjutton gånger. blir så jävla less och orkar inte säga åt han fler gånger att ta hänsyn till hans gravida sambo.

det känns faktiskt lite mer okej nu då någon dag har gått. det är såhär det måste bli och jag längtar faktiskt lite till en egen lägenhet. mest för att jag vet att jag kommer få en lugnare vardag. jag kommer sova bättre och jag kommer ha det fint och i ordning runt omkring mig vilket är superviktigt. han har inte riktigt fattat det och jag har levt i kaos nu så länge. hoppas han lär sig det sen.

så jag söker lägenhet men dom är få just nu. alla är utanförstan eller så är de studentlägenheter. så jag får vänta tills det kommer några centralt med inflytt snart. det blir nog bra till slut.

idag var det sista droppen för mig och jag kom till den punkten jag bara väntat på i flera månader. nu fick jag nog och sa som det var till sambon. jag la alla korten på bordet. som det ser ut så kommer jag söka lägenhet och vi kommer bo särbo så vi får en chans till att fixa vårat förhållande. jag vill vara med honom men jag kan inte och jag ser detta som den enda sista lösningen. för oss, mig och främst för bebis skull.
det är oerhört läskigt och skitjobbigt och jag har en äcklig ångest i min kropp som jag aldrig riktigt kännt förut. en sorg om att ingenting är som jag vill att det ska vara, fortfarande.

ska snart, när jag orkar, duscha och göra mig klar för dagen. vaknade tidigt idag, klockan sju, av att jag har jobbiga mardrömmar. jag var arg, så jävla arg på janne att jag fortfarande var arg när jag vaknade. och rädd blev jag, att ingenting någonsin kommer bli bättre. att vi kommer vara kvar i samma skit hela tiden.
idag ska jag till dietisten på sjukhuset och efter det ska jag till barnmorskan på vårdcentralen inne i stan.
och jag är rädd. rädd fortfarande att det är någonting som är fel och att jag bara inte vet om det. att bebis inte mår bra och att jag kommer någon gång snart hamna i samma situation som förra året. jag längtar så enormt tills om fyra veckor då det blir ultraljud. att få se hjärtat slå, att få se min son eller dotter framför mina ögon. verkligen få veta att han/hon är där inne i magen och har det gott. murarna är uppe för jag vågar inte släppa helt och älska bebis av hela mitt hjärta för jag är så rädd att jag kommer förlora hon/han igen.
trodde aldrig jag skulle känna såhär.

tror idag är första dagen på väldigt länge som jag känner mig piggare. har städat köket, hallen, toagolvet och tagit ut ett berg med soper. vanligtvis så har jag bara ork till att göra mig nå snabb mat, hämta täcket om jag fryser eller fylla på vattenglaset. så skönt och få lite saker gjort.
nu kommer snart sambon hem från jobbet så jag måste göra middag också och det har jag ingen energi kvar till dock. men jag måst ju..