det börjar nu klia i fingrarna och jag känner rastlösheten byggas inom mig. sorgen över hur livet blivit är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

samtidigt har jag ett liv inom mig, en son som har ett hjärta som slår hela 144 slag per minut. han har tio tår och tio fingrar och jag älskar honom över allt annat på denna jord. så jag kan inte känna såhär, för det påverkar honom. vi delar blod och när jag är ledsen blir han ledsen.

frågan är, vad är lösningen? och när kommer allting bli bra?