och så står jag här i vad som känns livets mitt och funderar på vart allt är påväg.
vilken riktning har mitt liv? och vilken riktning är det jag egentligen vill att det ska gå?

för som det ser ut nu är jag inte tillfredsställd alls på många punkter.

Jag har min älskade familj äntligen men det känns så trasigt. bära eller brista, fäkta eller fly. jag är less att hålla i för livet, kämpa det där lilla extra som man egentligen inte har kraften till. ovanför vattenytan men fasen inte många centimeter. när får jag känna botten med tårna?

jag vill slappna av snart. känna lugnet. surfa på vågorna. flyta med. skratta och verkligen få känna den varma Glädjen strömma genom min kropp. sådär när det pirrar så härligt i magen och kittlar i fingrarna. "mer, livet. MER. HÖGRE, FORTARE" att aldrig få känna sig mätt på upplevelser, känslor, kunskap, skratt. jag längtar, saknar och suktar. JAG VILL.

nu när jag sitter här och funderar på vart det är jag står och jämför vart det är jag vill så blir jag mörkrädd. det känns som mörkret slukar mig. det är så långt ifrån. och när jag tänker på hur jag ska ta mig dit så växer ångestklumpen i magen. jag inser att det kommer dröja mer än vad jag vill och kanske klarar av.

 

'