det är så obehagligt att vakna och fortfarande känna den där äckliga ångestklumpen i magen. vanligtvis brukar det ta någon minut innan den dyker upp igen. men nu var den där lika vidrig som när jag somnade av utmattning. efter många om och men stängde mitt huvud av. trodde jag fick en paus från smärtan men tydligen har den hållt i sig.

det förklara iofs varför jag har en sån hemsk huvudvärk.

 

det är så hemskt när man mår så dåligt och man har en sådan fantastisk son att ta hand om. jag känner mig så dåligt som mår som jag gör runt omkring honom. men samtidigt är det ju inte mitt fel att jag känner som jag gör. jag har ju blivit sårad tusen gånger om.

 

min son är 2 månader, utvecklas för varje dag och jag får riktigt fokusera min energi till att vara med i svängarna. jag kommer inte ens ihåg när han log första gången. ilskan och bitterheten i min kropp över att det är som det är, den är så energikrävande.

 

mina ord snurrar ihop sig och det känns som jagi nte hittar rätt på något. allt blir en stor svamlig klump.

kanske för det är så jag känner mig?

 

 

 

 

jo. jag har inte fått ett brev av gamlingen ännu men dock en muta som hängde på dörren. nu försöker han köpa oss också. som har alltid gör...