idag är det familjemöte på psykiatrin. jag vill inte men samtidigt vill jag verkligen.
inte för att det kommer bli jobbigt och göra ont i hjärtat. jag vill för att jag vill det ska sluta göra ont.
bara jag tänker på allt han gjort så blir jag illamående och får äcklig ångest som tar över totalt. jag blir så rädd varje gång det händer.
men någon dag vill jag vakna upp och känna mig helt och hållet bra och värdefull, krama om min man och känna mig älskad. påriktigt.

det är så kontigt det där med självkänsla. jag känner mig så stark, snygg, fantastisk och värdefull gode mycket överallt men i min mans ögon känner jag mig hemsk.
det är farligt. det kan stjälpa mig så otroligt mycket.

måste ta bort det
men främst VILL jag ha bort det.

antar tiden läker mycket av såren och längs vägen får vi verktygen vi behöver för att reparera tilliten, tryggheten och allt annat så har förstörts..