idag vaknade jag av ett sms som förklarade hur älskad jag var, hur dåligt han mår, att han kanske inte kommer hem på ett tag och att han kommer sakna sin son.
mitt hjärta går sönder varje dag, hela tiden.
min son är 4 veckor, ligger här brevid mig sovandes och hans pappa kanske inte kommer hem på ett tag. en vecka? en månad ? ett år ?

men jag förstår. det har för hans bästa, för alla vårat bästa. men när man älskar någon vill man ha den personen runt om hela tiden. han är min trygghet, mitt hem. mitt allt. min kärlek. vi har aldrig varit ifrån varandra mer än någon dag förutom när han bodde i kalmar och jag i piteå. då var vi borta ifrån varandra en månad och det var ett helvete.
inte ens när vi separerade och jag flyttade ifrån kunde vi vara ifrån varandra mer än en halv dag.

jag är inte rädd att jag inte fixar det, för det gör jag. Theo kommer ha det så bra min älskar lilla kille.
men jag är rädd för ensamheten. min man ska ju vara hemma med mig. med oss.