idag var jag på möte dit jag gick när jag var 18 år för att bli kvitt mitt beroende, bara denna gång gick jag som annhörig.

först ville jag inte, kände att jag hade mina svar. jag är ju trots allt själv nykter alkoholist och barn till en alkoholist. så jag vet vad jag snackar om. men ack så fel jag hade. 

efter allt som hänt nu och senaste åren så har jag varit så förtvivlad och inte fattat någonting. har verkligen skrikit efter en lösning och känt en sådan enorm ångest och sorg i mig.

idag fick jag svaren jag letat.

ord kan inte fixa allt, utan tid är enda lösningen. det måste gå tid. och när det känns bra nog att prata om det så måste vi prata sönder det. prata prata prata. enda sätten att få vidare och hitta tilliten igen.

jag måste lära mig att sluta ställa krav och istället från "vad känner du att DU fixar?",. även inte ta över allt ansvar på mig.

 

det känns tusen gånger bättre även fast jag får mina ångestattacker. nu känns det mest lite spännande och se vad framtiden för med sig och hur detta kommer lösa sig för oss alla.

 

 

 

du

kommer 

att ha det bra,

det LOVAR 

mamma.

älskade lilla lilla trollunge