ett glas cola, musik och tankar om livet.
pojkarna mina sover så sött. den stora snarkar bredvid mig i sängen och den lilla snuttar tutte i vagnen sin.
detta blir andra natten som bebis får sova själv. dock bara i barnvagnen just bredvid mig då jag inte känner mig redo och släppa han längre. även om spjälsängen står en meter från sängen.

missfallet har gjort mig livsrädd att min älskade sov ska dö ifrån mig. då jag förlorade ett barn i tidigt missfall några veckor innan jag blev gravid med theo så gick jag runt hela den senaste graviditeten och var orolig för att allt skulle upprepas.
nu när theo äntligen är här med mig så är jag så otroligt äckligt rädd för plötslig spädbarnsdöd. inte bara för det utan för att jag vet en som drabbades av denna hemskhet när hennes dotter bara var drygt 2 veckor gammal.

när man är gravid med ett barn i två månader och förlorar det barnet så krossas man. det är otroligt vad man hinner se en framtid, hur mycket man hinner planera och bygga upp. det enorma längtan som växer inom en går inte att beskriva i ord. och lyckan, det fantastiska lyckan.

även om jag bara var gravid första gången i 9 veckor så känns det ändå som att jag förlorat en son eller dotter. eller kanske båda?
jag förlorade ett barn och jag inser nu att jag fortfarande inte har kommit långt i sörjandet. jag har inte accepterat och gått vidare. det gör fortfarande ont och smärtan spökar och påverkar mig.

så fort det är någonting med theo så blir jag livrädd. om han gör något så lite som ett konstigt ljud så blir jag panikslagen. igår så råkade jag klösa honom på huvudet med min tumnagel, och jag han tänka att jag hade dödat honom. fast ingenting hände, han reagerade inte ens.

jag måste hitta ett sätt att tagga ner, slappna av och acceptera att det som hänt har hänt och behöver inte hända igen. jag måste lära mig att inte ta ut sorg i förväg.


idag var jag även på familjemöte på psykiatrin. det var jobbigt att gå dit men det kändes skönt att ha varit där. fått några svar jag väntat på så det blir lite mer klarhet. nu börjar jag se att det kanske kommer ordna sig för oss ändå. det jag alltid tvekat och varit rädd för

 

men jag antar att så länge vi båda verkligen vill så kommer det väll ordna sig alltihop. och jag vill ju då iaf...

nu ordbajsar jag rejält men det behövdes ikväll. det är många tankar och känslor som far omkring här. ska försöka sova nu så man orkar med en till dag. imorgon händer det förhoppningsvis inte mycket. kanske jag går till stan och byter byxorna jag köpte idag då jag var in med emma. blir en storlek större. även om jag fortfarande går ner i vikt efter förlossningen så känner jag att jag inte vågar chansa med för små byxor. blir nog bra det med :)

 

det är nog viktigare än jag tror att få ur mig om allt. verkligen allt. så jag tillslut kan gå vidare. en gång för alla..

 

 

 

 

'