har idag varit på psykiatrin och det kändes skönt. det känsn alltid lika jobbigt innan. vill inte riva upp såren varje gång jag är där och måsta prata om allt skitjobbigt som händer just nu. men för var gång så blir det enklare. idag gick jag därifrån med mer svar än tidigare och några steg närmare besluten.
så just nu sitter jag och skriver en lista över hur jag vill att saker och ting ska vara. vad jag förväntar mig av janne och hur jag själv vill agera utifrån mina behov.
målet är att tänka mer på vad JAG VILL och inte vad Janne behöver. jag glömmer mig så enkelt och det får jag sluta med snart. det VILL jag verkligen sluta med.

älskade älskade sinnenas atelje, anna och sara. vad ni har räddat mig. önskar jag hade modet att visa er hur tacksam jag är. varje dag fylls jag med värme och en sån enorm tacksamhet. "tack vare ateljen..." säger jag flera gången om dagen nu. och det är verkligen så. hade jag inte ateljen så hade denna tid varit så otroligt mycket svårare. jag kan inte en föreställa mig hur det skulle se ut. så tacksam är det minsta man kan säga.
och så otroligt avis jag är på de som fick gå det igen ! känner verkligen jag hade behövt gå den en gång till. men dom rekommenderade att jag var färdig så man får väll lite på deras omdömen.


imorgon ska jag på möte med några damer som ska erbjuda mig hjälp. vad för sort vet jag inte men de ska då visa vad som finns därute i kommunen. sen om jag vill ta emot det eller vad det nu är som finns, det får vi vänta och se. lite läskigt är det men samtidigt känns det skönt.

 

 

 

får påminna mig varje sekund

att hur det än blir
så blir det
nog bra...

jag önskar dig inte guld

ej heller pengar eller makt

jag önskar dig modet att vara dig själv

och stå för vad du sagt

jag önskar dig inte en stenfri väg

men kraften att vägen gå

jag önskar dig kärlek i rikligt mått

och vänner att lita på

 

ett glas cola, musik och tankar om livet.
pojkarna mina sover så sött. den stora snarkar bredvid mig i sängen och den lilla snuttar tutte i vagnen sin.
detta blir andra natten som bebis får sova själv. dock bara i barnvagnen just bredvid mig då jag inte känner mig redo och släppa han längre. även om spjälsängen står en meter från sängen.

missfallet har gjort mig livsrädd att min älskade sov ska dö ifrån mig. då jag förlorade ett barn i tidigt missfall några veckor innan jag blev gravid med theo så gick jag runt hela den senaste graviditeten och var orolig för att allt skulle upprepas.
nu när theo äntligen är här med mig så är jag så otroligt äckligt rädd för plötslig spädbarnsdöd. inte bara för det utan för att jag vet en som drabbades av denna hemskhet när hennes dotter bara var drygt 2 veckor gammal.

när man är gravid med ett barn i två månader och förlorar det barnet så krossas man. det är otroligt vad man hinner se en framtid, hur mycket man hinner planera och bygga upp. det enorma längtan som växer inom en går inte att beskriva i ord. och lyckan, det fantastiska lyckan.

även om jag bara var gravid första gången i 9 veckor så känns det ändå som att jag förlorat en son eller dotter. eller kanske båda?
jag förlorade ett barn och jag inser nu att jag fortfarande inte har kommit långt i sörjandet. jag har inte accepterat och gått vidare. det gör fortfarande ont och smärtan spökar och påverkar mig.

så fort det är någonting med theo så blir jag livrädd. om han gör något så lite som ett konstigt ljud så blir jag panikslagen. igår så råkade jag klösa honom på huvudet med min tumnagel, och jag han tänka att jag hade dödat honom. fast ingenting hände, han reagerade inte ens.

jag måste hitta ett sätt att tagga ner, slappna av och acceptera att det som hänt har hänt och behöver inte hända igen. jag måste lära mig att inte ta ut sorg i förväg.


idag var jag även på familjemöte på psykiatrin. det var jobbigt att gå dit men det kändes skönt att ha varit där. fått några svar jag väntat på så det blir lite mer klarhet. nu börjar jag se att det kanske kommer ordna sig för oss ändå. det jag alltid tvekat och varit rädd för

 

men jag antar att så länge vi båda verkligen vill så kommer det väll ordna sig alltihop. och jag vill ju då iaf...

nu ordbajsar jag rejält men det behövdes ikväll. det är många tankar och känslor som far omkring här. ska försöka sova nu så man orkar med en till dag. imorgon händer det förhoppningsvis inte mycket. kanske jag går till stan och byter byxorna jag köpte idag då jag var in med emma. blir en storlek större. även om jag fortfarande går ner i vikt efter förlossningen så känner jag att jag inte vågar chansa med för små byxor. blir nog bra det med :)

 

det är nog viktigare än jag tror att få ur mig om allt. verkligen allt. så jag tillslut kan gå vidare. en gång för alla..

 

 

 

 

'

 

 

    

   

  

    

  

 

 

 

 

min favoritvisa som barn !

 

idag var jag på möte dit jag gick när jag var 18 år för att bli kvitt mitt beroende, bara denna gång gick jag som annhörig.

först ville jag inte, kände att jag hade mina svar. jag är ju trots allt själv nykter alkoholist och barn till en alkoholist. så jag vet vad jag snackar om. men ack så fel jag hade. 

efter allt som hänt nu och senaste åren så har jag varit så förtvivlad och inte fattat någonting. har verkligen skrikit efter en lösning och känt en sådan enorm ångest och sorg i mig.

idag fick jag svaren jag letat.

ord kan inte fixa allt, utan tid är enda lösningen. det måste gå tid. och när det känns bra nog att prata om det så måste vi prata sönder det. prata prata prata. enda sätten att få vidare och hitta tilliten igen.

jag måste lära mig att sluta ställa krav och istället från "vad känner du att DU fixar?",. även inte ta över allt ansvar på mig.

 

det känns tusen gånger bättre även fast jag får mina ångestattacker. nu känns det mest lite spännande och se vad framtiden för med sig och hur detta kommer lösa sig för oss alla.

 

 

 

du

kommer 

att ha det bra,

det LOVAR 

mamma.

älskade lilla lilla trollunge